I’ve been here for as long as I can’t remember

av sistaversen

En existentiell kris på självaste nyårsafton, vad är det för mumbojumbo? Raketfritt, alkoholfritt  och en kamp mot klockan. Människoflykt, isolering och ett djupdyk in i tankarnas värld. Utan en röd tråd att tala om – nytt år – med allt det inte innebär.

Jag har vart här så länge jag inte kan minnas. Jag minns knappt ens varför jag kom hit. Behövde jag bryta mig loss från gamla umgängen eller var det bara ödets lotteri? Klockan är över tolv och jag har missat hela nyårsfirandet. Jag är på väg hem till min isoleringscell. Min iskalla tomma cell med gulnande tapeter. Det fanns en plan men den rann ut i sanden precis som det brukar göra. Jag kan inte kontakta hen och nu sitter jag här ensam väntandes min destination.

Fönstren på bussen immar och det är svårt att se ut. Det skojas och skrattas längre bak. Tänk om man hade haft vänner, det hade vart något. Billjusens sken slår likt saftblandare mot vindrutan och det hela är en gnutta surrealistiskt. Längs motorvägen bryter bilarnas ljus runt hörnen varandra som vågor mot fönstret. Är det ok att vara ensam på nyårsafton?

Jag kollar telefonen och ägnar en kort stund åt sociala medier. Det är iskallt hemma, som vanligt, och även med värmen på tar det en stund för rummet att tina. Fortfarande i full skidmundering gör jag en kopp te i köket och går långsamt, försiktigt, upp på rummet och sätter mig framför datorn.

Att jag kan skriva det här, betyder det något? Att jag skrev det där, betyder det något? Tankarna flyter iväg . Jag sneglar på ett tomt cigarettpaket och gräver i bråten efter rulltobak eller cigaretter men hittar inget.

Det är kugghjul som i sin tur är kugghjul som i sin tur är kugghjul. Det känns som världens normalaste grej, att skriva så. Det går runt, runt. Runt och runt.

Vad tänkte jag för ett par sekunder sen? Vad tänkte jag när jag skrev att jag för ett par sekunder sen undrade vad jag tänkte på? Jag förklarar för mig själv och ser mig själv – där jag sitter på sängkanten och ser miserabel ut.

Allt har mening, menar jag på. Även det MINSTA obetydligaste tinget i världen har mening. Det finns en skara trofasta följare för allt som existerar. Hur kan vi bryta ned det och se det från deras perspektiv?  Det kan vi inte. Vi är oförmögna att öppna oss för världen som den är. Var man behöver sin isolerade och säkra vardag – en egen bubbla.

Det kan skrivas av vem som helst, det här – här och nu. Varför är det jag som skriver det?

Using my cellphone to look for the cellphone; in the damp light of the very same cellphone. Holding the cellphone, an infinite loop whereas the perspective of the user is that of a handheld camera. —- Va?

Det är på toalettbesök jag inser att min tidsuppfattning är lite ‘off’ och att de tjugo minuterna jag skrivit i själva verket är 4 timmar. Cigaretten jag började rulla för 4 timmar sen ligger framför mig som ett monument över min oförmåga att vara. Jag klappar mig själv på axeln, det löser sig säkert.

–About an hour ago —

Tiden uppfattas annorlunda när man är den.

When you try to tell the outside world of this they are unaware, unable to comprehend. Because of how we percieve time differently on an individual level – bear in mind – only you’re in this state of mind and for every other person this is a normal day, a normal night and normal things are normal. They cannot see.

Annonser