sjunger på den

sistaversen

återhämtning

-Resultat:

Han kom hem igår. Åter på ruta ett. Han har sprungit så länge att han hann ifatt sig själv. Men vet du?

Vad är det jag inte vet?

-Vad är det du vet-

Det är rörigt och kan ta ett tag att förklara. Veckor, månader, kanske år. Det är inget som medlas över en natt eller två. Hursomhelst, han är tillbaka där han började, han knackade sig själv på axeln.

-Följande år-
En resa i en snedvriden framtid där verkligheten är drömmar och där drömmar är verklighet. Som ett korthus kan det falla platt vid minsta obalans utan egentliga konsekvenser. För att hitta felet måste det grävas på djupet. Det är meningen med ‘den oändliga resan’. Resan som alltid avslutas där den påbörjades.
Men alla kan inte se det. Oförmåga att lära av misstag.

Pretentiösa texter utan egentlig mening. Stora ord omgärdade av nonsense. Är det allt? Kom till saken någon gång.

Han medlar orden som de kommer. Det är det enda sättet för honom att gå vidare. Utvecklingen har stagnerat och det blir svårare att kommunicera i klarspråk.

-Backspegeln-
Att se bakåt och göra rätt beslut framöver.

Börjar om på nytt.
Vart landar jag?

Jag har flytt verkligheten förr, det har vi alla. Vem vill se världen för vad den är?

x/x

Annonser

spring

Han, du vet, som alltid är helt väck.
Han vi tar hand om för att han inte klarar sig själv.
Han är precis som oss.
Vi är som honom.

Vad fan ska det betyda? Jag sitter väl inte utanför systemet fram tills att de stänger varje dag. Varför ens dra en sådan koppling, du vet att det är en garanterad kortslutning.

Nej, nej. Vi ljuger för oss själva och för varandra. Helheten blir en vag bild av den självkänslan vi försöker förmedla. Eller är jag helt ute och cyklar?

Hur menar du… flyr verkligheten? Jag flyr inte verkligheten. Jag har bägge fötterna på jorden, ett välbetalt jobb och är omtyckt i mina kretsar. Ibland kan det va skönt att röka en cigarett och luta sig tillbaka på verandan, men det är ingen flykt från verkligheten. Jag är förankrad i nuet.

Du säger det, och du tror säkert på dina egna ord. De ord du lever vid. Varför skulle du inte göra det? Sanningen är den att du har byggt hela din världsbild på lögner. Dina föräldrar, kamrater och lärare ljuger. Alla ljuger.
Förutsätter vi att alla vill alla väl har vi en idyll här på jorden. En plats utan krig och utan klasskillnader.

Jag har fel. Jag vill ha fel. Jag vill inte fly verkligheten.

-RESAN-
-Destination: Okänd
-Mål/syfte:
-Resultat:

Kan jag fly vardagen?
Jag reser mig ur min misär,
byter omgivning och umgänge.
Börjar om på nytt.
Vart landar jag?

Jag har flytt verkligheten förr, det har vi alla. Vem vill se världen för vad den är?

1/x – orenskrivet föralltid.

treasure

Maybe it’s on the floor, that’s probably where I’d put it. I swept the floor but it’s not there. My desk? I sat there all day. I searched the desk but couldn’t find it. So I backtracked. Surely it’s in the drawer, perfectly logical, but it wasn’t there either.

What was that song I wanted to hear? The one I heard earlier when I was walking home. This one? I was sure this would be it.

Shit, did I eat yet? I could surely go for something to eat right now.

Oh, there they are.

On the floor.

ja, tack gärna

Det svenska språket tappar sitt… ‘hjärn’grepp. Kanske är det dags att sluta skriva meningslösa meningar, kanske inte. Är tiden inne att dra av fasaden och blotta sig?

Tömhet är ett begrepp vi myntar här och nu. Vad är då tömhet?

En mycket närstående sade till mig, vid ålderns höst, att denne inte tyckte sig levt ett liv spännande nog att berätta om. Det saknades något, men vad? Vi talades vid länge, in på djupet om flytten genom Sverige och om chansen att få jobb i Stockholm.

Då, på den tiden, var väl detta inte mycket för en vanlig Svensson. Men vem kan döma en annans situation? Det som står i tidningar, filmas och når ut till den breda massan, är det normen? Normen, att resa över hela världen och göra underverk, det är medias norm.

Skulle någon vilja höra min historia?

Vill jag dela med mig av den? Hur ska jag uttrycka mig för att den skall tolkas på rätt sätt? Det skulle vara hemskt att bli missuppfattad när det är på riktigt. Något med mening.

Vart vänder ni er när ni står nakna inför den hårda sanningen? Vems famn gräver ni ned ansiktet i när det känns sådär riktigt uselt? Vi går vidare, eller så gör vi det inte.

Kan den lilla delen av mitt hjärta, som jag offrar då jag skriver ett inlägg, hjälpa någon som tolkar det till det bättre? Eller stjälpa, för en annan? Varför tolka det överhuvudtaget? Det är ord på internet, under ett alias, av någon i världen.

Jag vill inte visa mig, jag vill dölja mig bakom en semi-falsk fasad. Jag vill skriva personligt, men opersonligt. Jag vill nå ut till människor, utan att sträcka på mig. Det finns så mycket vilja, det finns så mycket energi. Allt som jag skulle vilja skriva, formulera, till mina medmänniskor, men som fastnar någonstans på vägen.

Det finns inte någon röd tråd för det som ni läser är mina oorganiserade tankar. Det som ni läser är utkast, något större som inte sett dagens ljus ännu.

Tömhet betyder inget, tror jag.

misär

Are we having fun yet?

2x:50

Sensommaren 1996 var de på semester i Frankrike. Det var enligt mannen mycket viktigt att de bägge hade bra hållning. För god mottagning berättade han. Mottagningen var sämre i Frankrike och det var viktigt för honom att vara tillgänglig. Dagar och nätter spenderade de i ett övergivet hus vid inre utkanterna av Paris. De hade prytt det söndergågna trägolvet i tre nyanser av tre. Knarret vid entrén fixad de aldrig och så det knarrade dag och natt.
En vacker dag hände något fantastiskt. Ett stenkast bort, utanför staden, hade ett barn fötts, i ett stall. Solen stod lågt över himlavalvet den morgonen och journalisterna tog bra foton i motljuset. Men det som verkligen fick denna dagen att gå till historien skedde senare. Långt senare.

”Fin berättelse, Mormon.” Står det på sista sidan i boken. Jag tänker att visst kan det väl inte vara sant. Om det var sant skulle det antagligen inte sluta så abrupt som det gjort. Desstom ser det inte ut saknas några sidor, trots att den är kanstött.
Jag slår på min trådlösa walkman. Musiken spelar baklänges. Utanför mitt fönster slåss ungdomar och polisen filmar. Det ringer på dörren.
”Tjafan, vill du va me?” Frågar ynglingen i porttelefonen. Jag tutar upptaget. Och hoppas att ingen ser mig när jag glider under soffan. Då jag helt absorberats av min bruna möbel sparkas dörren in.
”WWAWAWAWAWAWA!!!” Ekar min röst när jag faller. Jag försöker greppa tag i något, få ett grepp om verkligheten. Men den enda väggen inom räckhåll är alldeles för hal.

Det vibrar längs med benet. Det är svart. Allting gör ont. Måtte inte benet va brutet. Jag samlar min styrka och stryker över benet med vänsterhanden. Sömmarna sticker i fingrarna.
Ögonen justerar sig till mörkret då jag öppnar dem. Det vibrerar fortfarande i benet. Jag sätter på huk och drar in magen för att nå byxfickan. Jag misslyckas och får knyta upp byxorna istället.
Jag sliter upp källan till de dåliga vibrationerna och läser av displayen på min mobila telefon. ”Samtal från okänd” Står det klart och tydligt. Vad smidigt med extra stort teckensnitt triumferar jag.
Men innan jag kan svara måste jag ställa antennen rätt så jag har bra mottagning. En ovanlig ovana.

Först när jag har lyckats med stabila fyra av fem på styrka svarar jag. ”Hallå? Vem har jag den äran att tala med” Hojtar jag glatt i luren. Det tutar upptaget men det gör mig inget. Jag är redan bakbunden och lagd på en transportkärra.
”Sluta prata din värdelösa köttsäck!” Vrålar de tre männen unisont. ”Håll käften och rör dig inte en millimeter för då blåser vi huvudet av dig!”, ”Ja just det, då blåser vi skallen av dig!”, skriker männen och smeker mitt nackhår med sina revolvrar.

Nu är tiden knapp, jag måste smita innan männen förstår vad som skett. ”Nämen, vad är nu detta?” Säger min kropp förvånat. ”Svart magi! Vad har du gjort med mig?” Är det sista hör jag, redan långt bort på min flygande matta.
Bevisligen tillhör rösten kroppen och inte själen. ”Jag går och lägger mig. Du vet vart vi ska eller hur? Säger jag till min mattan och knackar tre gånger på den sovande svarta katten.

orättstavat

Långt ute i skogen bor en äldre dam med sina djur, och tre sönder. Varje morgon tar hon sina söner på en lång promenad och de avnjuter frukost vid en sjö. När de kommer hem är det fortfarande tidigt, inte ens daggen har lagt sig ännu. Deras två katter sover i farstun.

Två vilsna clowner knackar på strax innan lunch, men ingen öppnar. De två clownerna är inbrottstjuvar, det syns på bilen de kom i. En stor minibuss. Den store clownen kastar sig genom ytterdörren och får djupa skärsår. Genast är de bägge katterna framme och glufsar. Hans kumpan, Lars, får men för livet då han ser sin vän bli sliten i stycken och uppäten. Det är med nöd och näppe som Lars tar sig till bilen. Han kör fort, fortare än vad han någonsin gjort tidigare.

Då katterna har ätit klart kör de Hans ben i en maskin som spottar ut småsten. De matar den med ben, den spottar småsten. Vad man än matar den med så spottar den småsten. Katterna tycker den är fasligt rolig. Och just som de ska till att mata den fler lik kommer familjen hem.

Barnen ser matta ut trots att de just precis ätit ljust bröd. När man bor så djupt in i skogen behövs allt ljus man kan få. De äter ljust bröd, dricker light produkter och deras favoritband är, Just D, Just D.

De två yngre sönerna tycker det är fasligt roligt att kasta prylar i maskinen som spottar sten. De kastar en uggla, två tennisbollar och ett dussin kottar. Fyra minuter senare spottar maskinen ut något stort ovalt föremål. Ramen ser ut att va guldbeklädd med diamanter satta i lustiga mönster. Den äldste sonen tar obekymrat upp ramen och betraktar den. Han kliar sig på huvudet så pass att stora tussar hår ramlar ur, mumlar något, och ställer ned den mot gaveln på huset.

Mor och hans två yngre bröder står häpna och försöker förstå vad som precis hände. Katterna springer runt deras ben och tjattrar oavbrutet. Oftast brukar de prata om kemi och filosofera om livet efter döden. Men idag pratar de om hjortar.

Han kör fortfarande fort, snabbare än någonsin förut. När det går som fortast immar Lars igen vindrutan och skriver ”ASNDFAKLÖNSDLK” med små bokstäver. Han ser nu inget och vinglar längs den håliga grusvägen. Diket kommer plötsligt och Lars förbereder sig på frontalkrock med träd eller djur. Han vrålar meningar utan mening på rövarspråk och hyperventilerar.

När de tre bröderna och deras mor gått in för kvällsmat står de två katterna och stilla betraktar spegeln vid gaveln. I spegeln ser de sig själva som människor, med svans. Katten utan svans som kallas katten påpekar detta och katten med svans som också kallas katten brister ut i skratt. De tar varandras händer och springer så snabbt de kan, huvud först, in i spegeln. Inget händer, inget tassar, tror katterna där de befinner sig i ett stort ingenting. Äldste sonen som smygkollat på katterna under hela händelseloppet ser förskräckt på när de två katterna försvinner i tomma intet. Han bestämmer sig för att det enda rätta är att kasta spegeln i maskinen som gör småsten.

Sekunden innan Lars kolliderar med ett grönskande träd, mitt i vintern, går vindrutan i tusentals bitar. ”ASNDFAKLÖNSDLK”, viskas, åskas och färdas med vinden. Han ser ett enda virrvarr av vitt, och två katter, där han färdas genom tid och rum. Katastrof muttrar Lars.

Det börjar avta, han kommer ned, och vaknar med ett ryck. Tur att han tog med fallskärmen.

12:tjugyfem

Strax efter midnatt. STRAX EFTER MIDNATT! strax, efter midnatt.

Strax efter midnatt öppnas ytterdörren långsamt. Gnisslandet och knarrandet hörs i hela huset. Någon vänder på sig i sin säng och muttrar betydelsefullt. Verkligen.

Strax efter midnatt står en skugga i dörröppningen till vardagsrummet. Han rycker till, som om något skrämt honom. Och återgår till att betrakta den sovande mannen. Han har glömt att stänga av teven. Igen.

Strax, efter midnatt, så bör han komma hem. Det är inte svårt att känna igenom honom, men inte är det lätt. Kusligt. En sval bris över ryggen. En oroskänsla genom ben och muskler. Dåliga nyheter.

Strax efter midnatt står han i trappan med vidöppna ögon. Det är en död blick som varken vill väl eller illa. Den är inte nyfiken, inte undrande och inte fokuserad för fem öre.

Strax efter midnatt är det ovanligt kyligt i köket. Kylskåpet står öppet och muttrar för sig självt. Det ligger tre bananer separerade på köksbordet, ett tecken. Köksskåpet muttrar återigen och stänger för natten. 

Strax efter midnatt skäller hundarna nere på gatan, snart är han där, snart här han här. Parkettgolvet knarrar så förödmjukande och korsdraget spelar så dyster på revbenen.

Strax efter midnatt står en ambulans på gatan utanför. Strax, efter midnatt, är vi separerade för gott.

oklart

Vi skulle alltid va samman. Vi svor och tummade på det. Vi skrev det i våra skolböcker och vi planerade framtiden tillsammans. Ni skulle aldrig va långt bort. Jag skulle aldrig va utom räckhåll. Men tiden dövar smärta och dödar minnen.

Jag minns när vi sprang i skogen och letade insekter. Hur vi fångade dem i genomskinliga plastburkar och kollade hur de levde sina liv. Jag minns varma sommarkvällar då sommarlovet aldrig tog slut. Och alla de hemliga kojor vi byggde i skogen.

Vi var blott ynglingar utan något val. Samhället vi växte upp i begränsade oss, vår utveckling. Och efter skolåren gled vi isär. Var och en fann vi vår plats i världen.

Astral Weeks av Van Morrison snurrar på min begagnade LP-spelare. Jag begraver ansiktet i kudden och låter tårarna rensa huvudet. Det är det enda som hjälper när gamla minnen stiger till ytan. Det och Astral Weeks, världens bästa album, enligt mig då.

Vi är alla äldre nu och har sedan länge passerat de fördomsfulla tonåren. Men vad gör väl det när allt kommer kring. Kontakten har vi inte haft på år.

Trots att pengarna knappt räcker till mat reser jag tillbaka i tiden. Det ser ut precis som jag lämnade det. Kossorna står med tomma blickar med gräs mellan tänderna. Silorna vid gården reser sig högt och kan ses från varenda tomt i byn. Den lilla lanthandeln står fortfarande tom och fasaden ser inte ut att ha blivit ompysslade på ett bra tag.

Barnen som leker ute på gatan iakttar mig. ”Vem är du?” ropar en liten grabb med orange hår. ”Jag är jag” svarar jag och funderar en stund innan jag fortsätter, ”Och vem är ni själv?”. ”Axel…” säger han häpet. Men längre än så hinner han inte. Någon, antagligen pojkens mor, ropar att nu är det dags för lunch. Han är borta innan jag ens formulerat min fråga i huvudet.

Skymningen faller och hela världen rasar samman.

högt

Havets svallande vågor avbröt Fröken Otur där hon satt och filosofilade på sin tavla.

Konsultén konstaterar att den inte är modern nog och går österut. Solen speglas i hans skalp. Tre små blommor sträcker på sig och Konsultén trampar ilsket ned dem i jorden. Ty det som inte leva skall dödens dö, så tänker Konsultén.

Ljuva sommarbrisar smeker Oturs kinder och virvlande blad skär hennes hud tills hon blir alldeles skär. Otur trotsar sin höjdrädsla och tar sig över bäcken. Konsultén tar emot henne på andra sidan och knuffar därefter ner Otur i vattnet. Konsultén skruvar upp volymen på sin walkman. Han blundar och uppnår med ens nirvana.

Otur torkar snabbt i solen. Hennes bara fötter dödar insekter. Konsultén tar av sig sina svarta kängor och kastar dem på ett lodjur. Lodjuret försvinner med ens genom närmsta buskage. Konsultén kan andas ut.

”Är det inte bäst att vi tar med kängorna?”, frågar Otur nervöst. Tystnad följer…

”TYSTNAD, SLÄPP MINA SKOR GENAST!”, skriker Konsultén, ansiktet nu rosenrött.

Otur tar sin bredaste pensel och drar flera linjer i olika färger. Hon visualiserar och förverkligar, hennes fantasi är fantastiskt levande. Ut ur målningen kliver alver och Alfred.

”Nae vet du vad, detta ser inte alls ut som småland”, säger Alfred och ser bekymrad ut. Han tar ett par steg bort från stafliet. Vänder sig om dramatiskt, och kastar sig  rakt genom duken! Jag, Otur och Konsultén tycker det är lite tragiskt så vi gråter en skvätt.
Alfred ligger livlös på havets botten.

Klockan är 09:00 och det här är ekot.